Ungefär samtidigt som jag igår bloggade om att jag inte skiljer på bekanta i verkligheten eller på nätet, bloggade Alexandra om just det bloggandet, sociala medier vs verkliga möten. Hon kan ibland känna att hon upprepar sig, att folk redan har läst på bloggen det hon berättar live.
Alexandra skriver: ”Vad ska vi prata om när vi träffas i det verkliga livet om vi redan skriver om det mesta på nätet?” Men det känner inte jag igen mig i alls. Dels tror jag att de människor jag umgås med i verkliga livet pratar om samma saker som jag uppdaterar om, och skriver om på min blogg. Jag pratar gärna om dem och deras när vi ses, till exempel. Men också att många av de här personerna har jag känt så länge att vi inte uppdaterar eller avhandlar småtingen i vardagen på samma sätt. Flera av mina bästa polare träffar jag ganska sällan, och vi pratar inte om nuet så mycket när vi ses, vi bara hänger. Andra pratar jag massor om nuet med men vi berör alla ämnen på ett annat sätt än hur de uppdateras här, mer blod svett och tårar.

Det kan också vara klurigt att ha både en blogg, ett twitterkonto och Facebook att ha koll på. Man vill gärna inte säga sak i alla de tre olika kanalerna – samtidigt – det blir rätt tjatigt att följa någon i så fall. Eller så känner iallafall jag. Men jag har märkt att det inte riktigt blir så ändå, för mig. På bloggen vågar jag lägga ut helt, för många, ointressant skit och glimtar från min vardag. Utan att ha något egentligt syfte med det. Vilket jag gillar. Jag censurerar dock mina innersta och pågående tankar på bloggen, samt mina mina nära relationer (för deras skull). Mycket på grund av vilka som läser min blogg. Nuförtiden både jobbrelaterade personer men även familj. Och det kan vara klurigt att väga av ibland, jag gillar annars spread your guts-formatet mycket. När den här bloggen fick liv var det lite mer så.