Meningen med livet

Erdoderdo

När jag var 23 år fick jag månadslön för att sitta och spåna fram två olika filmmanus. Det var efter Babylonsjukan och filmbolaget ville inte släppa taget om mig riktigt än. Jag satt då på ett frilanskontor som vi startade, ett gäng fina polare. Det var filmarna John Hellberg och Gunnar Hellström, fotografen Frank Aschberg, författaren Agnes Hellström och fotografen Marguerite Seger, bland annat. Dampstudios kallade vi vår lokal – Disciplined And Muture Professionals. Sjukt kul hade vi och mycket folk hängde hos oss genom åren. Minns bland annat min födelsedagsfest 2004 som blev överfylld med folk, hörde någon prata i telefon utanför ”kom hit, vi är på en reggaeklubb i Hornstull”.

Hursomhelst. Jag fick inga mer cash för att kunna sitta och skriva på heltid, kämpade, kraschade, strulade, gick i terapi, skaffade pitbull, kille, flyttade runt. Startade denna blogg. Visste inte vad jag skulle göra av mig, av mitt liv.

Men bästa polare finns kvar. I förrgår pratade jag i telefon i en timme med först Daniel – Pepe – som just regisserat en Hollywood-rulle. Han berättade att han var så trött på all lyx som hollywoodlivet innebär, han saknade sitt Hornstull mest av allt och nu vill han bara vara vanlig ett tag. Jag sa att om han vill får han gärna komma hem till oss och jobba lite. Vi har massor av vardagsbestyr att ta tag i.

Sen pratade jag med Calle i en timme. Calle som var Pepes assistent under hela filmprojektet, som är den bästa historieberättaren jag vet och som har lärt mig hälften av all onödig och viktig kunskap jag kan. Det är så fint att prata med kompisar som man går way back med. Vi har alla varit pinsamma, peppade, olyckliga och lyckliga i perioder tillsammans, och stöttat och dissat varandra genom tuffa beslut och tider. Jag skrattade så jag nästan kissade på mig, och efter vårt samtal kom jag på en sak.

En dag i framtiden MÅSTE jag sitta i en lokal igen med mina vänner, och jobba men framför allt skratta och HÄNGA. Vad är värt något i livet? (vsg för klyschig musik) Jo att hänga med de som jävlas med en. Åh jag längtar. Måste bara lura någon att ge mig cash för att skriva något igen. Den här gången tror jag det kommer bli fantastiskt.

(Bilden är tagen av Gunnar Hellström i ett ögonblick då jag och Agnes samtidigt upptäcker att Calles pung hänger utanför hans brallor på ett foto.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s