Det här blogginlägget är en del av Centrum för lättläst bloggstafett på temat språk, makt och demokrati. Jag tar över stafettpinnen efter Agnes Hellström som gjorde sitt inlägg igår onsdag.

Min familj på mammas sida är från de norra delarna av Sverige. Mamma växte upp i Boden och hennes mamma (min mormor) kom från en liten by som heter Moskojärvi strax norr om Gällivare . Min mormor tillhörde den generation som när hon började skolan på trettiotalet förbjuds prata den jellivaaransuomi, gällivarefinska – en slags meänkäli/tornedalsfinska, som hon pratade hemma. Eleverna fick inte ens prata jellivaaransuomi med varandra på rasterna och min mormor lärde aldrig vidare språket till sina barn.

Min mormors mamma hette Karolina och gifte sig med Olle Nilsson – Nilssin Olli som han kallades – när hans första fru dog. Han var leastadianpredikant och mormor hade en sträng uppfostran utan leksaker och födelsedagskalas. Karolina var Olle Nilssons hushållerska när han tog henne till fru, och hon kunde varken läsa eller prata svenska vidare bra.

På den här tiden handlade man över disk i affären när man köpte sina nödvändigheter till hemmet. Karolina brukade cykla till butiken och eftersom hon inte kunde skriva på svenska bad hon min mamma och moster om hjälp att skriva inköpslistan. Min mamma och moster var två tonåringar som tyckte om att jävlas med de äldre, och för att skoja skrev de inköpslistan som Karolina dikterade ner fonetiskt. De skrev orden så som hon uttalade dem. För att driva med henne, som kunde så dålig svenska.

När Karolina cyklade iväg till affären hade hon ovetandes med sig en lapp där det stod äkk (ägg), sött (kött) och kaffi (kaffe). Hur min mamma och moster mådde i magen när de var klara med sitt bus vet jag inte, men jag kan gissa att de mådde skitdåligt.

När min mormor gick bort 2008 försvann den sista länken till gällivarefinskan ur vår familj. Min mormor tvingades prata svenska i skolan och lärde sedan aldrig vidare språket till sina barn. Idag är tvåspråkighet något värdefullt och premierat, och ibland undrar jag hur det hade varit för mig och mina barn om vi haft jellivaaransuomi som andraspråk, om min mamma pratat det med mig och om jag nu skulle ha lärt det vidare till mina barn. Skammen över att inte kunna skriva en inköpslista på det i landet talade språket, är idag tvärtom skam över att inte vara internationell och flerspråkig. Jag är glad över att gällivarefinskan idag inte är något att skämmas för, men jag önskar att jag åtminstone kunnat skriva en halvtafflig inköpslista på det språk som talats i min släkt i flera generationer bakåt. Något som aldrig kommer att hända.

Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Centrum för lättläst arbetar för allas rätt till litteratur, nyheter och information utifrån var och ens förutsättningar. Mer information om bloggstafetten och fler blogginlägg hittar du på Centrum för lättlästs hemsida. Jag lämnar över stafettpinnen till Camilla Eriksson, Retorikiska, som kommer att publicera sitt inlägg imorgon.

Erdoderdo

En reaktion på ”Om språk och makt – till bloggstafetten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s