Att jämföra sina barn

Erdoderdo

20121015-085542.jpg

Det är svårt att inte jämföra barnen, hur de var i samma ålder. Jag försöker att undvika det för att jag tror det kan skapa ofrivilliga, dåliga mönster när de växer upp. ”Den snabba”, ”den snälla”, ”den busiga”.

Men det är svårt. Särskilt när de är så olika – vilket är jätteroligt förstås. Jag minns på Almas ettårskoll på Bvc, då sköterskan frågade om hon sagt några ord än. ”Hejhej doktorn”, sa Alma då. Hon pratade som en maskin från att hon var nio-tio månader. Men hon gick inte förrän hon var 16 månader. Ofta utvecklar man en sak i taget säger de på Bvc.

Ines däremot började gå när hon var tio månader. Och far runt som ett torrt skinn den mesta av tiden. Hon är en glad unge, och väldigt nyfiken. Men sitter ogärna stilla och jag tror vi har läst en hel pekbok kanske två gånger. Pratar gör hon inte så värst heller. ”Titta” och ”titta där” är det hon säger. Oklart dock om hon vet vad det betyder. Fast hon pekar gärna på saker. Och klättrar. Herregud vad hon klättrar. Upp på bord, köksbänkar, ryggstödet på soffan. Hon drar fram Stokke-stolarna (Tripptrapp) och klättrar upp. Smart. Och vi måste spänna fast henne i matstol och vagn. Med Alma undrade jag vad de där snörena var till för.

Det är så roligt att de är så olika. Men jag ska sluta jämföra. Försöka i alla fall.

Annonser

7 reaktioner på ”Att jämföra sina barn

  1. Känner så igen mig i hur du tänker! Men jämförelsen tycks ändå ligga i hur olika de blir och vilka olika sior de utvecklar. Det behöver inte betyda att jag blir stressad över något som barn ett kunde långt innan barn två. Och barn nummer tre är bara fascinerande att de tycks lära sig saker utan att jag upprepar ”titta lampa” som ett mantra 🙂 Däremot har jag svårare att släppa epitet som barnet tidigt fått ( främst från mig kanske) som ” envis som gatan” eller ” lugn som en filbunke” . Det bästa med familjen är ändå denna palett, de kommer att gå långt!

  2. Det känns som att det är mina barn du skrivver om!! Vi har precis samma personer, i samma ordningsföljd. Och jag tänker jättemycket kring det att vi positionerar dem som ”den lugna”, ”den klättriga” osv, eftersom de liksom blir just precis det (och janske inte mycket mer) då. Att vi stirrar oss blinda, liksom. Typ min största skräck, att jag ska begränsa mina barn pga mina fördomar om dem. Svårt och viktigt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s