Nyanser och barn

Erdoderdo

Jag har funderat på samma sak som Hanna har, så nu känns det kaka på kaka att blogga om det. Läs vad Hanna skriver istället – om att ha åsikter om barn och uppfostran.

Jag har ibland funderar på om jag låter uppmanande och pekfingrig när jag skriver att föräldrar är sorgliga med sina smartphones i parken. Eller om socker.

Vill inte låta så, tycker till exempel Hanna alltid har olika nyanser med i sina funderingar – det är inte alltid svart eller vitt och det är viktigt.

20121021-114313.jpg

Själv kan jag också bli stressad och ta åt mig av liknande blogginlägg. När Alma har åkt vagn på en långpromenad runt viken, eller att Ines fortfarande vaknar tre gånger per natt i eget rum trots att hon får somna själv (läste en blogg vars upphovshen tyckte att man kan LÄRA alla barn sova gott på natten det är bara att vara bestämd). Eller för att jag gillar teve och använder det som barnvakt när jag har båda kidsen själv och måste dona med den lilla. Vafan alla gör väl så gott de kan eller hur? Vi kämpar på och vi överöses med råd och åsikter och proffstyckare i media.

Annonser

6 reaktioner på ”Nyanser och barn

      1. Kan inte annat än instämma med Hannas blogginlägg och hennes kommentar till dig. Du är ingen vuxenuppfostrare, inte ens när du försöker. 🙂

  1. Jag känner mig ju manad att kommentera, eftersom ”liknande blogginlägg” faktiskt var mitt. En kanske klumpig, oreflekterad tanke (som far genom huvudet ibland) tanke som folk tog illa vid sig av. Det känns skittrâkigt, för jag menade ju aldrig nâgot illa med det.

    1. Liknande blogginlägg är väl många olika, där upphovsmannen har en åsikt om barn och barnuppfostran. Jag menade just att det säkert var flera som blev skamsna av just mitt om mobiler eller socker och tyckte att jag lät ”duktig”. För det är väl det vi alla reagerar på. Vi vill vara duktiga och bryr oss om vad folk tycker om oss. Men som jag läste hos Eleine Bergqvist idag, nåt i stil med ”de negativa kommentarerna tar jag åt mig av om jag själv haft samma tanke först”

  2. Man tänker ju att de flesta är kompetenta nog att ta sina egna beslut gällande sina egna barn, för att man känner dem bäst.
    Min 4-åring har varit vagnfrälst och galet lat under sina första år. Man ska bara veta hur mycket vi försökt (väldigt aktiva själva som vi är, som älskar att vara ute och att röra på oss). Vi gjorde första halvåret med lillebror (som kom när hon var 2 år och 4 mån) utan syskonvagn. Mitt sämsta beslut.
    Numera åker hon aldrig (dock bräda) men jag skulle aldrig ta illa upp över något någon skrev om vagnåkande. Dessutom är ju Sthlm och lokaltrafik en grej – att i småstäder åka bil överallt är ju egentligen samma sak, därav kan man inte jämföra situationer t.ex pga sådana förutsättningar.
    I parken är jag närvarande när jag har kvalitetstid med barnen. Går jag ut efter gnälliga hemmatimmar för att låta dem springa av sig och de leker fint själva är jag grymt lycklig över några minuter med iphonen (det går sällan).
    Vi är modesta med socker men medvetna och har barn som knappt bryr sig, snacka om att vi lyckats..!
    Eller? 😉

    Det är lätt att sätta sina lyckanden och misslyckanden som norm för alla, men det funkar ju inte så. Därför tar jag inte åt mig av något sånt där jag läser – så länge jag vet att jag tänkt efter och anpassat efter mitt barn. Men det är ju för att jag är kompetent. Och vet det. Eller iallafall tycker det själv. Alltid något. 🙂

    För övrigt gillar jag tyckanden i bloggar. Försöker hela tiden bli bättre på det själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s