Inte bara tränare utan även…

Träning

20121120-180301.jpg

Terapeut, vän, inspiratör, mamma – ja allt det där. Jag har ett tag funderat på hur jag ska förklara vad jag känner för den här människan. Flera av er har säkert märkt att jag hängt ganska mycket med henne. Regelbundet sedan i januari. Det har inte bara bara inneburit att jag fått en grym fysik, faktiskt. Jag känner att jag peppats och vuxit i sällskapet med det här krutpaketet.

Lovisa är väldigt framåt i sin personlighet. Dit hon är påväg, dit når hon. Ofta innan du själv ens hunnit fundera över det. Det är väldigt smittande, och det har stärkt mig väldigt mycket. När vi träffades i januari hade jag en bebis på fyra månader och en graviditet bakom mig med sängliggande ordination. Jag hade tappat alla mina muskler och hade väldigt dåligt självförtroende. Min träningshistoria före det bestod bland annat av ett benbrott och en tidigare (också) liggande graviditet. Emellan barnen hade jag inte kommit tillbaka i kroppen ordentligt, jag gick på gymmets vanliga gruppträningspass men fick inga resultat. När vi träffades första gången höll jag på att kräkas av att gå på ett löpband i motlut.

Utan att gräva i mitt förflutna, mer bara konstatera utgångsläget, sa Lovisa till mig att jag också måste göra det. Släppa alla minnen av en vältränad 25-årings kropp, men också släppa taget om att vara gravid och benbruten. ”Gör det här, och det här” sa hon i princip bara, kortfattat. Och när jag gnällde, la mig ner på golvet och flåsade, eller bad om ursäkt för att jag inte orkade (det är den värsta) sa hon bara ”nu stoppar jag i mina imaginära öronproppar”. Och vi körde på. Och på.

Medan tiden gick och jag blev starkare, jag började själv göra egna träningspass och märkte att jag utvecklades, lärde vi ju också känna varandra på ett annat sätt. Och jag måste säga att en del av att hänga med Lovisa har varit ren terapi för mig under det här året. Om jag ältat något, knorrat över något, eller bara sagt att jag behöver ta itu med något, så har hon med sitt raka sätt fått mig att lösa det själv. En typiskt dialog:

Clara: ”Urk, jag är så less på att jag fortfarande gör såhär och såhär, när jag borde göra sådär.”

Lovisa: ”Vad är det som leder till att du gör så då?”

Clara: ”Ja det är väl si och så”

Lovisa: ”Men bara gör sådär då, vad är det värsta som kan hända?”

Och så har jag gjort så.

Terapi utan att sitta i en fåtölj. Det kan låta ytligt att prata om att bygga upp kroppen kan ge en bättre självkänsla men för mig stämmer det verkligen. Att kunna lyfta en vikt, en tung kanske, eller mitt barn, att kunna slå mina rekord, att utvecklas, att se en muskel röra sig på kroppen. Det har gett mig en känsla av att jag både kan fullfölja ett projekt och att jag tar hand om mig själv från grund och botten. Jag kan, och jag unnar mig det – jag är värd att må bra. Någon gång under det här året började jag förstå att jag inte var en plattrövad, trött och urlakad tvåbarnsgravido längre – jag är faktiskt ganska snygg nu (om jag får säga det själv). Men det har tagit ett bra tag att ändra synen på det. Jag sa till Lovisa någon gång att jag nog har en ganska risig självbild och fick svaret”Jag vet, det är därför jag aldrig bekräftar dig när du nojar över det”. Sanningen, rakt upp och ner, inget lull – enkelt. Ibland saker som har varit jobbiga att höra. Men det har varit bra för mig. Andra saker hon sagt till mig: ”Klart du kan göra det”, ”Se ditt eget värde”, ”det där är bara trams” och ”shit vad stark du har blivit!”.  Dessutom gärna med en feministisk analys bakom till att jag funderar i de banor jag gör. ”Ta plats, FÖR att du är kvinna”. Det har stärkt mig så himla mycket. Återigen kanske det låter banalt att jag känner mig ball för att jag kan göra armhävningar på tå, men jag gör det, och det hjälper mig på andra plan i livet också. Jag vet mitt eget värde. Eller jag övar i alla fall på att bekräfta mig själv mer. Det hjälper mig i mitt arbete, i min relation till andra människor och det hjälper mig när jag funderar över framtiden. Och jag känner mig ganska ball för att jag kan göra armhävningar på tå. Faktiskt.

Det jag skulle komma till är att jag vet att det inte är någon slump att det går så bra för Lovisa nu. Hon har precis startat eget och jag skulle sälja in henne varje dag på denna blogg om det behövdes men det gör det inte, hon har redan fullt i kundlistan. Och hon är redan med på TV4 och pratar träning på helgerna, och hon håller fullbokade seminarier varje vecka. Varför det går så bra är förstås för att hon är bra på det hon gör, men det är någonting mer. Och jag kan tänka mig att det stör en del människor. Det här raka: här kommer jag, och det här är vad jag gör. Inga ursäkter, ingen onödig förklaring. Varför ska det behövas? Hon tar platsen och fyller den, och hon inspirerar mig att göra detsamma. Att se mitt värde, att hitta det jag vill göra, att jag är bra på att vara jag.

Jag ville mest bara hylla henne lite. Och förklara att träning inte bara är… träning för mig utan att det här året även har givit mig en spark i baken att ta beslut och bestämma hur jag vill se på och leva mitt liv. Jag undrar hur 2013 kommer att bli och känner mig peppad inför det, bring it on!

Annonser

11 reaktioner på ”Inte bara tränare utan även…

  1. Så fint – och sant! Jag känner verkligen igen mig i att träningen ger så mycket mer för en som person, även på andra områden i livet. Och kommentaren ”Jag vet, det är därför jag aldrig bekräftar dig när du nojar över det” är ju bara helt fantastisk! Det ska jag ta med mig och säga till mig själv när jag behöver det 😉

  2. Och tänk, så som Lovisa har inspirerat dig, så inspirerar du i dag andra. Tänk bara hur din ”400” spred sig som en löpeld i cyberspace. Hur coolt som helst. Lovisa är verkligen värd att hyllas- du likaså! Ser fram emot att följa din resa även 2013! 🙂

  3. Gud va underbart inlägg! Den Lovisa du beskriver är precis så som jag uppfattat henne också! Skönt rak och tuff brud! Lite nya grynet, ta inget skit 😛 Måste väl vara bästa terapin också förresten, bli stark plus lösa problem slår ju ligga i soffa hos en terapeut alla gånger 🙂

  4. Vissa människor har bara något, något som peppar en. En inställning som klår det mesta. Det är otroligt inspirerande. Har följt henne ett bra tag nu och hon verkar vara en stark jäkel, både fysiskt och psykiskt som gör att man bara blir pepp genom att läsa hennes blogg. Underbart!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s