Tre år

Erdoderdo

20121209-101522.jpg
Igår var det tre år sedan min pappa dog. Han hade svininfluensan och blev väldigt dålig. Det hela gick otroligt fort. Ena dagen blev han sjuk, efter två dagar pratade jag med honom och konstaterade att det lät som att han hade astma när han pratade. Han skulle gå till doktorn sa han, när det gått en vecka som det är när man jobbar. Efter ytterligare två dagar med hög feber och mycket lungbesvär hörde mamma honom gå upp och göra kaffe på morgonen. Hon blev glad och tänkte att han alltså var bättre. När hon sedan gick upp satt han i sin fåtölj och såg ut att ha somnat. Mamma ringde 112 och fick göra hjärt- och lungräddning till ambulansen kom. Sjukvårdspersonalen hade munskydd på sig på grund av influensan. De fick igång en puls men på sjukhuset dödförklarades han.

Dödsorsaken var hjärtinfarkt men det konstaterades en lunginflammation också, och influensan då. Min pappa tillhörde en riskgrupp så det var inte specifikt svininfluensans fel, utan hans hälsa som inte klarade den. Men den var väldigt aggressiv. Det var en surrealistisk tid som väntade.

Jag hade aldrig tänkt på döden som något praktiskt eller som något man måste ordna med så lång tid efteråt. För mig, som innan mest förlorat bekanta och ingen i nära familjen, hade det mest handlat om saknaden. Nu handlade allt om min mamma. Som hade varit gift med min pappa sen 1973, flyttat ut till landstället i Norrtälje, slutat jobba och inte hade körkort. Allt handlade om mamma. Och på ett sätt är det så fortfarande. Vi är tre barn, vilket ju är fantastiskt när sånt här händer, som alla kretsade kring Projekt ta hand om mamma.

Jag lyssnade på Värvet med Agnes Lo Åkerlind som pratade om döden av en närstående, hennes pojkvän. Och det var mycket jag kände igen. Känslan av att allt blev sämre efteråt, och aldrig kommer bli som innan igen. Men när en förälder dör kommer också tankarna kring successionsordningen. Vem står på tur, vem ska dö härnäst. Och att när någon försvinner så hastigt så finns så många trådar att lösa upp, knyta om.

Min pappa fick aldrig träffa Ines. Och han blev bara 60 år. Hans hälsa gör att jag tänker extra mycket på min idag. Jag hade klarat svininfluensan. Men det hade lika gärna kunnat vara något annat. Tre år, fort gick det. Men ändå år som vi tragglat oss igenom på ett plan. Tiden efteråt.

Annonser

8 reaktioner på ”Tre år

  1. Vad tråkigt att höra om din pappa. Jag lever själv med en cancersjuk far. Livet rullar liksom på precis som vanligt, men samtidigt är jag i bakhuvudet alltid, alltid medveten om hur skört allt är. Försöker uppskatta varje dag lite extra, för livet kan man inte alltid ta för självklart. Kram!

    1. Vad tråkigt att höra om DIN pappa. Den oron du lever med slapp jag (iallafall) då allt gick fort. Hoppas det finns något positivt i din pappas prognos! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s