Tjejer och våra kroppar etc

Erdoderdo

Jag hänger i en grupp på Facebook där vi är en massa tjejer som pratar träning, och en del kost. Häromdagen startades en tråd om att lyssna på kroppen och att äta när man är hungrig. Flera tjejer berättar i tråden om hur de fått höra av skolsköterskan vid sju års ålder att de har ett högt BMI, ligger plus på viktkurvan. Att de ska säga till mamma och pappa att köpa lättmjölk hem och att de är för tunga. Boom! Ett liv följt av ätstörningar, dieter, bantning och osunt förhållande till sina kroppar. Någon berättar att hon fortfarande har stora problem att känna när hon är hungrig och att veta vad en normal portion mat är.

Och jag blir så ledsen! Att det ska vara så, att en vuxen icke långsiktig kommentar kan förstöra en flickas liv, skapa en negativ spiral av dålig självkänsla och negativ kroppsfixering.

Jag blir så arg också. Jag har själv ett barn som jag två gånger fått påpekat på Bvc ligger över sin kurva. Och jag förstår att de har kurvor och sådant att förhålla sig till, att de måste kolla. Men att säga ”hon gillar mat va” om en fyraåring skapar både negativa associationer och osäkerhet.

Hur ska vi göra för att få ett helhetstänk i sådana här frågor, att skapa utrymme för långsiktighet och en bredare bild än ett BMI eller en kurva? När det gäller mina barn har de en kroppsbyggnad som är ganska grov, båda flickorna följer pojkars kurvor. Jag är inte orolig. Vi äter bra, sällan halvfabrikat och vi rör på oss i vardagen, vi äger ingen bil. Vi lever som föräldrar ett aktivt liv.

Men även om det inte var så: vad hjälper en kommentar om lättmjölk ett barn? Skapar det inte mer sår och trasighet än det hjälper?

20140220-182649.jpg
I det arga: en bild från vår Hawaii-AW på jobbet idag

Annonser

11 reaktioner på ”Tjejer och våra kroppar etc

  1. Som svar på din sista fråga: jo. Det tog mig 20-25 år att komma ur trasigheten och då hade jag ju skapat en kropp under alla de åren som blivit jättetung att bära på, som nåt slags skydd/motreaktion på skolsyrran (asså!), förälder, andra vuxna, tidningar etc etc etc. Som tur är går det att bli kompis med kroppen igen och även förlåta sig själv för allt man gjort mot den, men tänkt vilken kraft och energi som funnits till annat om det aldrig ens hade behövt vara så?

    Mest stör jag mig på att: alla vuxna som säger så där PUCKADE saker, de har ofta själva fått höra det som barn. Vi måste sluta föra det vidare. Vi måste.

    Ps. Dessutom: lättmjölk? Vad fan gör nån himla % fett mindre i två glas mjölk om dagen om det finns ett verkligt problem? Noll och nada.

    Ps2. Sorry för uppsats.

    1. Mer uppsats- det här är jätteviktigt! Så skönt att du är vän med dig nu, men VAFAN att det ska vara här! Vad gör jag om mitt barn bemöts såhär i skolan?

      1. Ja, FAN. Det här är så sorgligt men samtidigt är det något vi måste förhålla oss till. Och jag förhåller mig så här: pratar, gormar, diskuterar, opponerar. Men försöker lyssna också, allas upplevelse är ju olika. Om det händer i skolan skulle jag 1. prata med den vuxna som sagt det, liksom fråga, berätta min syn på det osv. Och så 2. prata med min unge, säga att hens kropp är bara hens och ingen annans kan bestämma något över den. Och det bör man väl göra ofta, inte bara när det ”hänt” något.

        Jag tror att barn mår bra av att mat får vara en god energikälla, att rörelse får vara lek, roligt och en naturlig del av vardagen, och av vuxna som inte pratar en massa om utseende och sina kroppar hela tiden (så du gör det ju så bra!).

        Men gud vad svårt det här är! Jag tänker på vad jag hade behövt. Jag hade behövt någon som bara hade antecknat siffrorna i nån journal och sen inte sagt mer. Kanske frågat vad jag hade för intressen och vad jag tyckte var kul (då hade den ju fått alla svar). Men det är väl en utopi…

      2. Jo just det, jag tror på att lyfta fram kroppens förmåga (till barnen). Alltså prata om vad stark kroppen är, vad mycket bra och coola grejer den kan göra (springa, lyfta, dansa, vila etc tec), hur glad den blir när vi ger den mat och sömn och skratt och kramar. Sånt.

        Men det svåra är ju att man som förälder inte är den enda som påverkar barnet. Tyvärr. Ju äldre det blir ju större blir ju världen 😦

  2. Jag var en av dem som hörde att jag ”ligger perfekt på kurvan, åhh fortsätt såhär, det ser jättefint ut” och sedan blev en slav efter det där jäkla numret och var livrädd för att svaja en tum. Jag började spela fotboll och var hungrig varje kväll men vågade inte äta mer för jag var ju ”en perfekt liten flicka”. Det är så absurt, att våran hälsa och livsstil ska summeras till en liten siffra. Skolsköterskan hade ju inte en aning om hur mitt liv såg ut, om det enda jag åt var marabou eller om jag kanske körde fingrarna i halsen eller om jag åkte skridskor med brorsan varje dag eller var instängd i en lägenhet med knasig morsa, liksom. Det är inte rimligt att alla ska kunna veta det här om varje barn, men det är lika orimligt att allt hänger på BMI eller hur vår kropp är formad. Och finns det något som avviker från kurvan så är det så tråkigt att det i nästan alla fall ska botas med lättmjölk eller självkontroll. Jag tänker på min klasskamrat som en tid efter sin morfars bortgång inte orkade vara lika aktiv som förr, och de råd hon fick inte var sorgebearbetning utan kalorirestriktion.

  3. Det här ger mig ont i magen… usch jag vill verkligen inte att några barn ens ska TÄNKA på hur de ser ut, än mindre må dåligt över det. Mat ska vara roligt, gott och nåt man äter för att orka med allt roligt i livet. Inte ett ständigt dåligt samvete. Alltför många tänker för mycket negativa tankar kring ätande…

  4. Och vi står exakt där ni beskriver. Vår 7-åriga son ligger på kort tid(<1år) över alla kurvor och nuvarande lutning på kurvan pekar brant uppåt. Han var matvägrare som liten men efter halsmandeloperation har han fått smak på mat. Sjuksyster frågade om hon fick ta upp kost när min man var där. De diskuterade tallriksmodellen och uppmanade sonen att framförallt hålla koll på de vuxnas grönsaksportion så vi inte fuskade. Det tyckte han var roligt att hålla koll på oss 🙂 Hon sa också att man inte ska äta 2 portioner och att till kvällsfika får man frukt, inte mjölk och flingor.
    Vi märker att han tänker på sin vikt och det gör ont i hjärtat. Han har frågat mig om hans vikt är mkt. Jag säger att den är perfekt och att det är svårt att vara stark om man inte har några muskler. Jag brukar också säga att i jämförelse med mig så väger han som en myra, jag pratar också om att jag tränar för att bli stark.
    Det jobbiga är när andra barn säger något. Jag tycker helt ärligt att han inte ser stor ut alls. Men visst, han är bred och musklig, inte den pinnsmala typen.
    Vi äter bra mat, mkt grönsaker vilket han gillar. Vi äter inte godis/chips alls. Vi fikar inte med kaffebröd. jag har svårt att se hur vi ska kunna dra ner på något. Jag och hans pappa tränar. Själv går han på 3 träningar/vecka plus 2 idrottstillfällen via skolan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s