Vad skulle Ida ha gjort?

Erdoderdo

En helt magisk solnedgång firade jag med att springa upp och ned i Hammarbybacken tre gånger efter jobbet. Som sällskap hade jag min gamla hund med dåliga leder (backe är bra). Ett väldigt jobbigt men friskt pass. Tunga ben efter fem månaders tunga lyft!

Efter backlöpningen var jag med om något väldigt märkligt. Något som känns så jäkla typiskt för mig. Jag gick vilse, 300 meter hemifrån.

Det blev mörkt och lamporna i Hammarbybacken hade ännu inte tänts. Jag tänkte (typiskt mig) ”jag tar dem andra vägen ner så kommer jag kanske bättre åt affären-hållet”. Och tog då en väg ner för backen som jag inte förut gått. Det blev mörkt, klockan var strax över sju. I öronen hade jag Alex och Sigge-podden. Jag gick längs den mörka skogsstigen och insåg plötligt att den tog slut. Den stannade vid ett stängsel och ett inhängnat område. Vad gör jag då? Går jag tillbaka? Nej, jag är då så mörkrädd att jag bestämmer mig för att klättra runt stängslet i ”rätt riktning”. Precis som i skräckfilmerna när den jagade springer NER i den mörka källaren och man bara: Va?! Så gör jag.

….

Jag klättrar och klättrar. Det är mörkt. Och lite slipprigt. Jag vet inte riktigt vart jag är, men jag är ju sjukt nära hemifrån. Jag hör trafiken. Nedanför mig är en klippvägg ner till planare mark. Det är kanske 2,5 meters vägg. Jag funderar ett tag på att glida ner längs väggen. Men bangar till slut rädd för att bryta benen och tappa hunden. Eller att hon gör sig illa, gamlingen (okej jag tänker mest på mig själv). Jag lyssnar på podden som handlar om två fulla vita mediemän som en livlina, livrädd att den ska ta slut och jag ska vara ensam i mörkret och skogen (och alltså då i en tätort i Stockholm).

Jag inser att jag får klättra upp igen. Helvitti!! Jag tänker på min kompis Ida som var med i multisport-sm och orienterade på ett fjäll på natten i åtta timmar (av 30 timmars tävling). Jag är ca 400 meter från mitt hem, i en storstad, i en ort som jag praktiskt taget bott i 11 år i. Jag är gråtfärdig. Tänder appen Ficklampa och känner mig SÅ jävla stockholmsk. Jag och hunden klättrar på.

När vi når den nu upplysta skogsstigen känner jag glädjerus! Vi har då varit ute i 70 minuter. Snacka om fredagsmys. Men jag sprang i backen tre gånger, och jag fick mig lite smuts under naglarna. Hur pinsam kan man vara egentligen? Märks det att jag fuskade i orienteringen i skolan?**

20140321-205525.jpg

20140321-205537.jpg

20140321-205543.jpg

20140321-205551.jpg

20140321-205600.jpg

Vi ställde oss före mål och stoppade de som kom in och tryckte hål i kontrollerna med örhängen.

>

Annonser

3 reaktioner på ”Vad skulle Ida ha gjort?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s