När jag känner pappa i mig

Erdoderdo

IMG_2172.JPG

På tvärbanan idag hade en äldre man lagt ett blött paraply på sätet bredvid sig när det var fullt i trafiken. Jag frågade om jag fick sitta där och kände en viss irritation över hans agerande, sätet blev ju blött. När jag slog mig ner förstod jag att han lagt det där för att leta efter sitt åkkort, färdbeviset. Handen darrade när han hittade det och räckte till konduktören. En kort sekund, en känsla, det fick mig att tänka på pappa. Pappa som inte lever längre sen snart fem år. Han hade lätt kunnat stressa upp sig över att inte hitta sitt kort och liksom strunta i resten.

Ibland känner jag pappa i mig. Helst när jag blir stressad, eller när jag finner mig agera på ett sätt som jag egentligen inte gillar. Stressad förälder som ryter till, barn som trotsar och jag som förklarar att det kostar pengar och mamma måste jobba på ett oerhört barnsligt sätt.

De dåliga sidorna hos mina föräldrar är av någon anledningen lättare för mig att relatera till. Men de gör också att jag förstår och accepterar dem lättare och kommer närmare min pappa som inte längre finns.

Samma plikttrogna känsla som mannen på tvärbanan upplevde i jakt på sitt färdbevis kan min mamma också känna och jag undrar om det är signifikant för deras generation. Härom veckan hade någon lagt en cykelsadel i vår barnvagn på förskolan och min mamma ringde mig upprepade gånger för att fråga vad hon skulle göra med den. Jag hade missat samtalen. Hon gick in på förskolan och bad personalen ta hand om den (så att den inte skulle komma bort) men de ville inte ta ansvar för den. Själv hade jag bara kastat den åt sidan. Folk får väl ta ansvar för sina prylar själv. Mamma känner det kollektiva ansvaret. Tänk om någon tar den när den ligger oskyddad. Och det är i sin tur ett kännetecken för min generation. Det som inte är mitt tar inte jag ansvar för, kastar åt sidan.

Plötsligt kände jag värme för den stressade mannen på tvärbanan som blött ner mina byxor med sitt blöta paraply.

Annonser

9 reaktioner på ”När jag känner pappa i mig

  1. Så fin text! Sorglig men varm.
    Och kanske har vi i den ”nya” generationen en del att lära av den äldre.
    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s